Turkiet

2025-09-18  14:08

I oktober 1914 hade det Ottomanska riket anslutit sig till Centralmakterna och strider mot Ryssland hade brutit ut i Kaukasus. Redan i slutet av 1914 hade kriget på västfronten frusit till ett skyttegravskrig. I januari 1915 bad Ryssland sina västliga allierade om hjälp mot Turkiet. En plan utvecklades om att sända in en flotta i Dardanellerna, segla upp till Konstantinopel, beskjuta staden och kanske slå ut det Ottomanska riket ur kriget eller åtminstone skära av den europeiska delen av Turkiet från den asiatiska. Man hoppades även att operationen skulle kunna locka in Grekland och Bulgarien i kriget på Ententens sida. Båda länderna hade stridit mot det Ottomanska riket i Balkankriget, bara två år tidigare. 

2025-09-18  14:14

På morgonen den 18 mars 1915 seglade en Ententeflotta, bestående av 18 slagskepp sant en rad kryssare och jagare, in i Dardanellerna. Fartygen som användes var till stora delar föråldrade, många sjösatta på 1890-talet, vilka såg som alltför omoderna för att kunna användas mot den tyska högsjöflottan. Man räknade med att det skulle ta fjorton dagar att ta sig upp till Konstantinopel men operationen fick avbrytas redan efter några dagar sedan man fått tre slagskepp sänkta och tre svårt skadade efter att ha kört in i nyligen utlagda minfält. Detta sedan det mobila turkiska artilleriet förhindrat ententens minröjare från att bana väg för de större fartygen. Den brittiska flottans förluster var de största sedan slaget vid Trafalgar. Man kom nu fram till att det skulle behöva genomföras en landstigningsoperation för att slå ut det turkiska artilleriet om flottan skulle kunna ta sig fram till Konstantinopel.

2025-09-18 14:15

I Egypten befann sig enheter från Australian Imperial Force (AIF) och New Zealand Expeditionary Force (NZEF) där de genomgick utbildning för att sändas till Frankrike. Det beslutades att dessa förband, förstärkta med brittiska och franska trupper, skulle utgöra stommen i invasionsarmén. De australiska och nyzeeländska trupperna kom att gå under namnet Australian and New Zealand Army Corps (ANZAC). Någon färdig invasionsplan existerade ännu inte utan det tog över en månad innan operationen var färdiga att sätta igång. Centralmakterna förstod att en invasion med stor sannolikhet var förestående och gavs nu tid att förbereda sig, om än med begränsade resurser. Man visste inte heller exakt var man kunde förvänta sig ett anfall och placerade därför mindre förband längst stränderna, med avsikt att fördröja motståndarna, medans större delen av armén hölls i reserv för att kunna sättas in när invasionen skedde.

2025-09-18 14:31

Den 25e april 1915 gick 78.000 soldater från Ententen iland på Gallipolihalvön till enorma förluster. ANZAC trupperna hade emot sig det 57e turkiska regementet över vilket en av de turkiska befälhavarna, Mustafa Kemal, tagit kommando. Han beordrade genast en motattack med de uppmuntrande orden: "Jag beordrar er inte att strida, jag beordrar er att dö! Under tiden vi dör kan andra trupper och befäl ta våra platser." Även om Ententens trupper lyckades bita sig fast på stränderna så kunde man inte avancera tillnärmelsevis så långt som man hoppats. Det hela utvecklades snabbt till ett skyttegravskrig, med positioner lika låsta som dem på västfronten och där båda sidor ständigt sände in nya förband.

2025-09-18  14:44

I januari 1916, efter åtta månaders strider och mer en 100.000 döda och över en halv miljon soldater sårade, beslutade sig Ententen för att evakuera. En misslyckat försök till en offensiv i augusti året innan och de enorma förlusterna hade fått hemmaopinionen att svänga och även lett till att First Lord of the Admiralty, Winston Churchill, som varit en varm förespråkare för Gallipolikanpanjen, tvingats avgå. Situationen på Balkan hade även komplicerades ytterligare av att Bulgarien nu anslutit sig till Centralmakterna och inte Ententen, så som man hoppats. Med Bulgarien på Centralmakternas sida öppnades en landväg mellan Tyskland och Turkiet vilket gjorde det möjligt att föra ned tungt tyskt artilleri till Gallipoli.

2025-09-18  15:01

Trots att förlusterna i liv var större på den turkiska sidan kom kampanjen att ses som en turkisk seger. I Turkiet betraktas den idag som ett avgörande ögonblick i det moderna Turkiets tillblivelse. Den turkiske befälhavaren Mustafa Kemal blev 1923 landets förste president och ses som grundaren av dagens Turkiet. 1934 tilldelades han av det turkiska parlamentet namnet Atatürk, "Turkarnas fader." Kampanjen kom även att innebära början på det australiska och nyzeeländska nationella medvetandet. Årsdagen för landstigningen, den 25 april, är dessa länder känd som Anzac-dagen, den viktigaste högtiden för hågkomst av militära offer och veteraner i de båda länderna, större än Remembrance Day (Stilleståndsdagen), som firas i övriga samväldesländer. 1985, på sjuttioårsdagen av invasionen, fick ANZAC-förbandens landstigningsplats i Turkiet det officiellt namnet Anzak Koyu, Anzac viken.